Mensskydd har inte alltid varit lika praktiska som idag. För länge sedan så improviserades det lite mer och vi använde det som fanns tillgängligt, t ex användes mossa, gräs, papyrus och ull som tamponger. Många struntade i att använda mensskydd och lät det bara rinna, därför var det vanligt att se kvinnor med blodfläckar på kläderna. Det var också vanligt att möbler hade fläckar på sig. I Sverige fortsatte vi att strunta i mensskydd t.o.m. 1700-talet.

År 1879 användes menstruationsrecipienten för första gången. Den var gjord i gummi och liknade ett skålformat hölje som skulle sitta utanpå underlivet. Den verkar dock aldrig varit särskilt populär.

Det var inte förens på 1900-talet när det började byggas fler och fler städer i västvärlden som mensskydd började användas på riktigt. I städerna gick det inte att låta blodet rinna fritt på samma sätt som på landsbygden och produktionen av mensskydd satte fart. År 1929 kom den första tampongen in i bilden. De började då produceras och säljas i USA. Trots att tampongen kom så tidigt var den inte det första intravaginala mensskyddet (alltså att det sitter inne i slidan); dokumentation av en tidig version av en menskopp finns från sent 1800-tal.

Lite tidigare på 1900-talet utvecklades den första bindan. Den sattes dock inte fast i några underkläder utan sattes fast med hjälp av ett bälte som satt runt midjan. Trots att underkläder blev allt vanligare sedan då de först introducerades på 1800-talet. År 1940 kom en modernare version av bältet som kallades sanitetsgördel. Den var designad för att ge användaren större rörlighet och användes ända in på 1960-talet. Inte förrän 1970 började självfästande bindor säljas och användas.

Tack och lov så finns det många fler typer av mensskydd och dem är mycket lättare att använda än dem som vi har beskrivit i den här texten.

/Rebecca och Linnea, PRAO-elever