Jag visste redan när jag la mig för att sova igår att den här dagen skulle bli jobbig.
Fars dag. En dag där en efter en hyllar sina roliga, skojiga, bästa pappor som de aldrig skulle vilja byta ut mot någon annan pappa.
Jag skulle inte heller vilja byta ut min pappa. Jag önskar bara att han hade sett mig.
Min pappa är en machoman. En man som alltid har ordet oavsett vad sällskapet diskuterar, en sån som använder så komplicerade ord att det blir svårt att ens komma ihåg vad som var samtalsämnet.
Min pappa dunkar pojkar i ryggen och säger ”heeeeeeei” till flickor.
Min pappa är framgångsrik. Han har haft tusen olika jobb som alla varit ”viktiga” och chefiga.
Min pappa har jobbat sent, min pappa har varit på företagsmiddagar, invigningar och jobbresor utomlands. Min pappa har talat om för mig hur mycket en jockey fick väga när jag berättade om min dröm. Min pappa har haft miljoner viktiga samtal från andra viktiga gubbar som ”bara tar en kort stund”.
Men min pappa har inte torkat mina tårar.
Min pappa har inte hjälpt mig med mina läxor.
Min pappa har inte lagt om mina sår.
Min pappa har inte ringt BUP-akuten.
Min pappa har inte frågat hur jag mår.
Min pappa har aldrig frågat något om mina behandlingar.
Min pappa har inte varit på rektorssamtal.
Min pappa har inte väckt mig på morgonen när jag skolvägrade.
Min pappa har inte låtit mig prata utan hans åsikt.
Min pappa har inte vågat se mig.
Min pappa älskar mig. Jag tror verkligen det. Även om jag inte kan minnas att han sagt det.
Idag speciellt önskar jag bara så fruktansvärt mycket att min pappa hade gett mig fler kramar och frågor, mer oavbruten tid och stöd än oxfilé och musslor.
Jag har skaffat många andra pappor under årens gång, ofta andra vänners pappor, som på något sätt skulle försöka fylla tomrummet som jag kände så starkt.
Vart vill jag komma med det här?
Jag vill egentligen bara att du ska veta, du som inte heller tycker att pappadagen är den bästa, att du inte är ensam. Facebook och instagram-uppdateringarna avtar snart.
Tills dess är jag med dig <3
