Igår på väg hem från jobbet sitter jag och läser en bok på tuben. Några säten framför mig sitter ett gäng tjejer på cirka 16 bast. De snackar, skrattar och verkar vara sådär härligt glada som en blir i sällskap med sina bästa polare. Vi kommer till Gullmarsplan, en man runt 60 år ska av. Han ställer sig bredvid tjejerna och väntar på att dörrarna ska öppnas, men innan han tar klivet ut när dörrarna öppnats säger han till de här tjejerna ”Åk tillbaka till dårhusen ni kom från” innan han snabbt slinker av tunnelbanan.Tjejerna är mörkyade. Mannen är vit. Mannen är ingen skinnskalle, ingen vit makt-huligan. Han är en till synes en helt vanlig Svensson och hans hat syns inte på honom.

Så kan vi prata om rasismen i Sverige? Kan vi sluta säga att det ju föds ”missnöjespartier” när integrationspolitiken inte funkar. Kan vi sluta prata om ”svenskfientlighet” och istället säga som det är? Att svenska folket är totalt grundlurade av ett gäng rasister som tagit sig in i riksdagen med hjälp av lögner? Integrationspolitiken är inte problemet. Rasismen är problemet. De tre tjejerna i tunnelbanan är inte problemet, huruvida de har ”svårt att anpassa sig till svensk kultur*” eller inte. Det är den vita 60-åriga mannen som är problemet.

Rasismen. DET är det största problemet vi har i samhället. Jämte sexismen.

*svensk kultur är enligt Jimmie Åkesson trasmattor, helst på väggarna.