”ÄNTLIGEN!” skrek jag inombords.
Min klasskompis hade fått sin mens och jag kände mig inte längre ensammast i världen!
ÄN-TLI-GEN!

Mens var så himla förbannat aspinsamt för mig.
Det är ju så olika det där; vissa tycker det är skitkul, andra tycker det är läskigt, vissa tycker det är häftigt och andra tycker det är pinsamt.
Jag tyckte det var pinsamt – ASPINSAMT!
”Mens?! SERIÖST!? Tänk om jag får mens i skolan?! Tänk om jag får mens hos en kompis!? Tänk om jag får mens på gympan?! VAD GÖR JAG DÅ?!”

Mamma hade varit lugn och sansad när hon fick veta, köpt bindor med rosor på i något desperat försök att göra det lite trevligt. Eller, det var i alla fall vad jag trodde att hon försökte göra det – lite trevligt.
Längst in i badrumsskåpet hade jag gömt bindorna. Tänk om någon skulle se de! Pinsamt! ASPINSAMT!

Men så ÄNTLIGEN fick jag veta att en klasskompis fått sin mens.
Jag minns inte riktigt hur vi kom på idén mer än att vi var otroligt obekväma med att hämta bindor ur ryggsäcken i korridoren.
”Tänk om vi kunde ha bindor i en låda på toaletten.. så man slapp gå ut och hämta i ryggan..! Vi kunde göra lådan fin men ändå hemlig så inte killarna fattar!”
Det tog inte lång tid innan tanken på bindor inne på skoltoaletten kändes som det absolut viktigaste i världen, vårat mission number one.

Som många andra mellanstadieelever så gjorde vi titt som tätt små besök till personalrummet.
Vi ville kolla om det var sant att det ALLTID fanns fika, vi hade slagit oss och behövde tröst, vi ville låna telefonen (som på den tiden hade sladd, knappar och satt fast i väggen) och vi ville kopiera papper.
Under ett besök hade vi hittat guldgruvan. Ett helt rum med bindor! Det kanske inte var riktigt så – ett helt rum med bindor – men Vi hade i alla fall aldrig sett så många bindor utanför en butik någon gång förut! Det var där och då vi insåg att vår idé om bindor på toaletten faktiskt kunde bli verklighet!

Vi tisslade och tasslade i korridoren, smed planer, förberedde oss för vår kupp.
Vi skulle sno bindorna i personalrummet! Det kändes som en helt klockren plan!
Vi behövde bara: Fejka för fröken att vi behövde kissa, ta oss genom tre korridorer och låtsas som om vi bara var på väg till något viktigt möte, smita in i personalrummet som borde vara tomt på lärare, kasta oss in i bindrummet och stänga dörren, plocka på oss så många bindor vi kunde bära, knöla in allt under kläderna och snabbt med ljudlöst ta oss tillbaka genom korridorerna och in på toaletten vid klassrummet. Klockrent! Ostoppbart! Vattentätt! Helt lugnt!

Vi jobbade så hårt. Försökte se kissnödiga ut, försökte se lugna ut. Vi gick genom korridoren och såg viktiga ut men gjorde ett ödestiget misstag – vi tittade inte bak när vi smet in i personalrummet.
Vi såg inte Mats, Fritids-Mats, Fotbolls-Mats, Träslöjds-Mats. Men Mats såg oss.

Handen på handtaget till bindrummet. Pulsen var så hög som den bara kan bli på två 11-åringar på sitt första mens-mission när personalrumsdörren bakom oss plötsligt rycks upp av Mats.
Vi grips av panik! Men vi flyr inte ut från personalrummet! Vi kastar oss istället in i bindrummet!
”Vad ska vi göra! Vad ska vi göra! Han kommer fatta att vi har mens!”.
Ja precis, det stora problemet för oss, i just den situationen, var inte att vi var på väg att stjäla från personalrummet utan just det faktum att en lärare, EN MANLIG LÄRARE, skulle fatta att vi hade mens! ASPINSAMT JU!
Mats rycker i dörrhandtaget till bindrummet, vi håller emot allt vi kan.
”Vad gör ni tjejer?!”
Panik. Ja vad gör vi?!
”På tre drar vi, okej? Ett… två… TRE!”. Vi kastar oss ut genom bindrumsdörren, lämnar guldgruvan tomhänta och flyr tillbaka genom korridoren. Långt där bakom hör vi Mats ropa det mest pinsamma i världen:  ”Ni kan få om ni vill ha tjejer!”.

Det blev inga bindor på toaletten i skolan, vi vågade aldrig försöka igen.
Idag är det här ett av mina roligare skolminnen – även om det var så sjukt pinsamt just då, att bli upptäckt!
Jag ler åt händelsen lite nu och då, mitt första mens-mission! <3

/Julia, volontär på Indra tjejjour