Sollentuna Tjejjour har tillsammans med 11 andra tjejjourer i Sverige publicerat en debattartikel i Dagens Arena om unga tjejers psykiska ohälsa. De allra flesta som hör av sig till oss berättar om psykisk ohälsa på något sätt. Därför vill vi lyfta detta, för att fler ska se och lyssna.

“Jag mår inte så bra och vet inte riktigt varför. Jag känner mig inte lycklig”. Så skriver en tjej till tjejjourens frågelåda på nätet. Vi ser en stor grupp unga tjejer som mår dåligt utan att veta vad det beror på. Många tjejer har ofta ont i magen eller huvudvärk, sömnproblem och känner att de inte duger. Tjejerna berättar också för oss att de är rädda att deras problem inte ska tas på allvar av vuxenvärlden. På söndag är det internationella kvinnodagen och därför vill vi, några av landets tjejjourer, lyfta unga tjejers psykiska ohälsa som ett jämställdhets- och folkhälsoproblem. Unga tjejer har rätt att må bra och vuxenvärlden måste ta tjejers berättelser på allvar!

Tjejjourerna har tiotusentals kontakter med unga tjejer varje år. De allra flesta är barn. En av de vanligaste anledningarna att höra av sig är självmordstankar, ångest, depression och annan psykisk ohälsa. Spannet är stort, vi möter tjejer som har allvarliga psykiska diagnoser, de som har varit med om svåra övergrepp och även en stor grupp unga tjejer som har ont i magen, sömnsvårigheter och ångest utan att veta varför. De vet bara att de inte orkar mer och att de vill må bättre.

Folkhälsomyndigheten slår i sin senaste rapport fast att könsskillnaderna när det kommer till psykisk ohälsa är som störst i tonåren. En enkät gjord bland högstadieelever i Stockholm 2014 visar att 40 procent av tjejerna i årskurs nio ofta känner sig ledsna och deppiga utan att veta varför. Motsvarande siffra bland jämnåriga killar är 14 procent. Mer än var fjärde tjej i 9:an känner att de inte duger medan var tionde kille känner likadant. Nästan varannan tjej vill ändra mycket på sig själv.

”Asså jag e otroligt onöjd med mig själv! Jag har små bröst, stor mage och bred midja och en liten rumpa.. Jag tänker varje dag på självmord och än så länge har jag överdosat och bara hoppas att jag blir sjuk och dör snart…”

Så skriver signaturen ”f*** this”, som är en av många som berättar för oss att de inte är nöjda med sig själva och att de känner att de inte duger. Vissa kan inte komma på en enda sak som de gillar med sig själva. Ofta vågar tjejerna som hör av sig till oss inte berätta om hur de mår för någon annan på grund av rädslan att inte bli trodd eller tagen på allvar, en rädsla som tyvärr är befogad. Det innebär att otroligt många lider i tystnad. Brottsförebyggande rådet visar i sin rapport ”Vart går gränsen” att ungdomar ofta får utstå kränkningar vars motsvarighet aldrig skulle accepteras eller få passera om det rörde sig om vuxna. Att prata förminskande om ungdomar är ingenting ovanligt, liksom att prata förminskande om de problem som ungdomar upplever. Psykisk ohälsa hos unga, som inte går att koppla till en tydlig diagnos eller orsak, avfärdas ofta av vuxenvärlden som ”tonårskomplex”. När blev det upp till vuxna att definiera ungas problem?

Under de tidiga ungdomsåren formas de värderingar vi har och vi skapar en relation till vuxenvärlden och till samhället i stort. Där spelar skolan en ovärderlig roll, men också föräldrar och andra vuxna i barnets närhet. Hur vuxenvärlden bemöter unga signalerar vilka problem som samhället tar på allvar och vem som är värd att må bra. Ett dåligt första bemötande kan leda till att aldrig mer våga öppna sig. Idag säger alldeles för många av tjejerna vi möter att de inte vågar berätta för någon om sina upplevelser. Alla yrkesverksamma som möter unga behöver ta signaler om psykisk ohälsa på allvar, och när vi vuxna får ett förtroende från unga har vi ett ansvar att lämna plats och lyssna!