Det är september 2006 och jag har precis fyllt 15 år. Ett kort möte på ungdomsmottagningen och sen går jag bekymmersfritt från Apoteket med mina första p-piller i en påse.
Barnmorskan undrade ingenting. Berättade ingenting. Jag fick som jag ville.

Jag funderade aldrig över eventuella biverkningar, över hur jag skulle må eller om jag verkligen var tvungen.

7 år och många feministiska uppvaknanden senare bestämde jag mig för att sluta. Efter en festkväll som kantats av hetsiga diskussioner om jämställdhet kom jag hem full och arg. Nu är det slut med den här skiten sa jag till mig själv och min sambo.

Det är ett beslut jag är superglad över att jag tog.
Inga påminnelser på mobilen som skriker KOM IHÅG P-PILLER. Inga ängsliga nätter när jag råkat glömma och undrar om jag är gravid. Inga nedtryckta lustkänslor, för ja, när jag tog bort pillren förstod jag hur mycket lust jag gått miste om.

Tyvärr har detta hormonomslag även inneburit att jag har drabbats av finnar. Dålig hy på ett sett jag aldrig haft innan. Ansikte, rygg, bröst. Det är så tråkigt. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig förbannad.
Nu är det över ett år sedan jag slutade med p-piller. Jag tänker varje dag att jag måste ha tålamod, att snart, snart kommer min kropp ifatt och min hy blir sig själv igen.
Men jag känner mig märkt. Märkt av samhällets krav på unga tjejer och märkt av patriarkatet. De röda bölderna på min kropp är en daglig påminnelse om ett beslut jag tog september 2006 och jag skäms. Skäms över hur jag ser ut, att jag inte kan leva upp till snyggnormen. Kraven på mig som ung tjej flåsar mig alltså återigen i nacken och jag jag gör allt jag kan för springa fortare. Den här gången vinner jag.

Malin V