Ni minns kanske mig? Jag var en del av en kompistrio som jag tror var lite besvärlig med er emellanåt. Inte så farligt, bara lite busiga. Jag själv pratade lite för mycket fick jag höra, och en gång fick jag hela klassen att skriva på en protestlista för att ni tvingade oss att cykla ända till återbruket. Det låg cirka 3 kilometer från skolan.

Jag minns er i alla fall.

Jag tyckte om er. Eller några av er i alla fall. Ni var helt okej lärare, men ni svek oss tjejer i klassen gång på gång. Om jag träffade er idag hoppas jag att jag skulle ha modet att säga det här till er, men jag är inte säker på det.

När jag gick i trean i lågstadiet och killarna började springa efter oss tjejer för att tafsa berättade vi för er vad som pågick på rasterna. Klämmandet, nypandet och jagandet. Men vi fick höra av er att det bara vara att inte bry sig, då skulle de säkert sluta. Ni sa också att killar bara gör så. Inget att göra åt. Tack för den livsläxan!

Tänk om jag kunde få berätta för er att jag blev misshandlad när jag som 17-åring (och hade smitit in på krogen) puttade bort en kille för att han tafsade på mig och på min kompis. Jag fick en hjärnskakning. Han kanske också hade er som lärare? Han kanske också fick lära sig att vi tjejer inte skulle säga ifrån, utan tiga och ta emot?

Jag skulle vilja berätta för er att jag har en vän som inte längre vågar ta nattpass på butiken där hon är anställd, för att hon inte bara blivit sexuellt trakasserad av män utan även hotad med grovt våld för att korven inte var klar. Är det också sånt som killar gör? Sånt som tjejer bara ska acceptera?

Och när min vän berättar för sina överordnade vad som händer på nattpassen så förstår de inte alls, eftersom de aldrig varit med om några problem själva. Men hennes chefer är ju män. Långa, och ganska kraftigt byggda män. Så nej, hur skulle de kunna förstå? Men de lyssnade på henne i alla fall och nu jobbar hon inte nattpass längre. Det är nämligen så vi tvingas göra; begränsa vårt livsutrymme eftersom det hela tiden finns ett hot om våld mot kvinnor. Våld som vi tvingas anpassa oss efter. Nattpromenader, val av jobb, vilken väg vi tar hem, vilka kläder vi har på oss, hur mycket vi dricker… Listan kan göras lång.

Mycket har hänt sedan sist vi sågs. Sedan dess har många av mina kompisar varit utsatta för våld, inte bara av främlingar, utan av pojkvänner, av pojkvänners brorsor, av kompisar och familjemedlemmar. Jag vet säkert inte ens om hälften. Men jag vet en del som har hänt och jag förstår att mer kommer att hända. Det är bara så det är, eller hur var det ni sa?

Jag skyller inte allt på er lärare, verkligen inte! Det är inte lätt att märka allt och göra allt rätt och ni gjorde mycket bra. Men ni hade hand om oss varje dag och när vi faktiskt tog kontakt med er för att vi blev utsatta för sexuella trakasserier av våra jämnåriga klasskompisar så var det fel av er att inte lyssna på oss. Och det var fel av er att inte berätta för killarna att det inte bara är att ta för sig av våra kroppar eller att kalla oss för fula ord när vi inte gör som de säger. Det var fan er uppgift att ta oss på allvar. Så ni kan definitivt inte bära allt, men ni har en del av ansvaret. De värderingar som ni försökte förmedla till oss under 3 år spelade ju någon slags roll. Vi är formade av det. Precis som att vi formas av våra föräldrars, fritidsledares och tränares värderingar.

Och alla de här killarna, männen och gubbarna som på väg hem från krogen trakasserar unga butiksbiträden, som med blickar, ord och händer tar för sig precis som de vill. Det är uppenbart vilka värderingar de har, och jag kan inte låta bli att fundera på vart de fått dem ifrån. För killar ”är” inte bara sådana. De får hjälp att komma dit.

I samband med FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor drog Män För Jämställdhet igår igång sin kampanj där vi ska ge våra löften för hur vi ska bidra till att minska våld mot kvinnor. Här är mitt löfte:

Bli en aktiv åskådare du också!
//Malin