Igår läste jag den senaste i raden av texter skrivna av pappor som kommer ut som feminister. Pappor med döttrar i fyra-femårsåldern där polletten äntligen trillat ner. Och ja, visst är det skitbra och det är glädjande och peppigt och alla delar dessa bloggar och statusuppdateringar i tusental. De behövs visas upp och jag tycker överlag att det är en positiv trend. Men det är ändå nåt som skaver. 

Dels kan jag inte få bort känslan av att de behövde en ursäkt, att det enda sättet att som man kunna förklara sin feminism är att kunna säga ”jomen du vet, nåt hände liksom när jag fick min dotter”. Och så förstår alla. Kanske är det också känslan av att vi andra (som för länge sedan joinat klubben, som kämpat för kvinnors lika rättigheter med mannen så jäkla länge) förväntas stå bredvid och heja på och vara råimpade av de här männen. Belöna med hurrarop som ingen av oss nånsin fick. Jag VET hur bitter jag låter. Men tro mig, jag vill inte ha någon medalj för engagemang. För jag tycker att feminism och jämställdhet är så självklart. Jag tycker att det borde vara lika självklart för män, och jag tycker inte att deras insikt är mer beundransvärd än någon annans.

Det som får de här småbarnspapporna att tänka till är ju såklart att de inte vill att deras döttrar ska växa upp i ett samhälle där pojkar tycker att tjejer är fjantiga och ytliga och därför inte vill leka med dem. De vill inte att deras döttrar redan vid fem års ålder ska fundera över vad andra barn tycker om deras kroppar. De vill inte att deras döttrar ska bli begränsade, utan de ska kunna bli och göra vad de vill utan att bli tillbakajagade till sin könsrollsbox. Alla de här männen har växt upp med och utövat eller upplevt sexism tusen gånger tidigare. De har ju fattat att män har privilegier på kvinnors bekostnad. Men de har kunnat välja att inte bry sig, för det har inte drabbat dem. Bara deras mammor, systrar, flickvänner, tjejpolare, ja bara hela halva världens befolkning. De har kunnat säga ”jamen klart det ska vara jämställt” men ändå kunnat tycka att det är lite väl gnälligt och vafan, palla grina över det liksom. 
Men så kommer dagen då deras egen avkomma, någon de värderar högre än sig sig själva, blir drabbad av de här strukturerna. Blir objektifierad, börjar banta innan hon kommit in i puberteten, blir sedd som mindre värd än grannkillen, framför allt av grannkillen. Allt det som de sett tusen gånger tidigare – med enda skillnaden att nu handlar det om deras döttrar. Och tack och lov reagerar farsorna. Det är inte det som stör mig, utan att de gett fan i det tidigare. 
Och då kvarstår ju ett stort problem. För vet ni vilka som fortfarande kan ge fan i det? Sönernas pappor.
//Malin