När jag var sådär 11-12-13 år så tyckte jag inte om rosa. Det var töntigt.

Istället målade jag mina väggar knallröda, lyssnade på The Clash, hamnade i slagsmål. Rosa fluff hörde inte hemma hos mig. Jag himlade lite med ögonen åt de tjejer som använde mycket smink, blonderade håret, hade planscher på artister som Darin eller Jesse McCartney på väggarna. Jag var ingen sån tjej. Jag var den sortens tjej som Linda Skugge kanske skulle ha godkänt.

Men när jag blev äldre började jag dras mer och mer mot det rosa fluffet som jag avskytt (fruktat?) så när jag var liten. Nu är jag 21 och skriver detta på min rosa dator i mitt rosa rum där det ryms både sminkbord och my little pony-samling. Det ryms också parfym, gulliga sudd, och smink. Här bor också en feminist.

Oavsett hur mycket högklackat och mascara jag bär är det ett faktum. Jo, feminismen har faktiskt bidragit till att jag numera tycker det är trevligt med allt det där läskiga, klassiskt feminina och ”ytliga”. Jag insåg att min avsmak för femininitet egentligen bara var internaliserat kvinnohat. Jag ogillade det rosa för att det var tjejigt, inte för att det var en ful färg.

Kanske hade min attraktion till det rosa och fluffiga inte varit så stark idag om jag som barn hade vågat ha det där glittriga läppglanset. Men som sagt var jag inte en sån tjej. En rosa flufftjej som Miss Lisibell, som Linda Skugge nyligen skrev en rent utsagt elak krönika om i Expressen. Miss Lisibell är en 13-åring som har en youtubekanal där hon pratar om smink och shopping, visar sina favoritläppglans och gör sånt som tjejer i hennes ålder brukar göra. Skillnaden mellan henne och genomsnittstjejen är att hon har nästan 200 000 följare. Och jag fattar! Det är inte allas grej att prata om olika sorters ögonskugga.

Men Miss Lisibell får göra det om hon vill. Hon verkar ha kul, och det förtjänar hon faktiskt att ha utan att anklagas för att upprätthålla skeva normer och ideal.

Som ofta sker kring den kultur som tonårstjejer deltar i är det alltid något som ska kritiseras. Likt Ugg Boots, Justin Bieber-skivor och pennskrin med One Direction-stjärnan Harry Styles på anses det vara töntigt, fult och dumt. Skugge går så långt att hon beskriver det som att ”en ny generation bimbos frodas under Miss Lisbells magiska spell” och att pojkar minsann aldrig skulle falla för denna ”vanilj- och kokos-psykos” (och som respons på det har jag ett ord: fotbollsvm). Som att maskulint kodad kultur på något sätt var överlägsen. Smartare. Mindre ytlig.

I sin artikel nämner Skugge dessutom vikten av alternativa förebilder. Förebilder för unga tjejer, antar jag att hon menar. Varför måste en 13-åring utnämnas till förebild? Varför tillskrivs hon ansvaret för ”en ny generation bimbos”? Kan en tjej inte få existera, göra det hon vill, utan att tvingas axla ansvaret för, inte bara sitt eget agerande, men andras också – och dessutom skuldbeläggas för att hon är ”fel” sorts tjej?

Var syftet med Skugges krönika att kritisera oansvarigt föräldraskap som fostrar skeva könsroller? kanske det. Oavsett syftet så blev resultatet ett styckte text som förlöjligade en 13-årig tjej. För att hon tycker om body spray.