Asylstafetten 2013 – från Malmö till Stockholm för en human flyktingpolitik

Jag hittade Asylstafetten på Facebook tidigt i våras. Jag läste gruppbeskrivningen och fastnade direkt. Asylstafetten handlar om att lyssna på de människor som drabbas av den nuvarande flyktingpolitiken. Tanken var att gå från Malmö till Stockholm och längs vägen komma i kontakt med så många människor som möjligt. Under vägen hölls tal av papperslösa och asylsökande, om deras kamp att komma hit och om deras ständiga, vardagliga kamp här i Sverige. Om deras ångest inför allt de varit med om, allt de sett och deras oro inför att inte veta vad som kommer att hända imorgon. De lever under ständig stress och press för att de vet att när som helst kan det komma ett beslut som kommer att sätta hela deras liv på ända.

Jag ska vara helt ärlig: jag hade aldrig pratat med en asylsökande eller papperslös människa innan jag kom till asylstafetten. Inte vad jag visste iallafall. Det var också därför jag tyckte att det var så viktigt för mig att gå med. Jag kan inte bara sitta ensam i min vrå, tänka, läsa böcker och tidningsartiklar och tro att jag får någon slags helhetsbild av vad det är som sker. Nej. Jag måste lyssna på riktiga människor som drabbas på riktigt.

När jag hade gått ett par dagar kom jag att tänka på någonting annat i mitt liv som jag verkligen brinner för: feminismen. Plötsligt kände jag att asylrätten var så pass mycket viktigare än feminismen och jag började ångra all den tid jag lagt på att försöka förstå de patriarkala strukturerna och feminismen som sådan. Jag kände mig illa till mods och jag berättade detta för en kille som själv var papperslös. Han sa: ”Där jag kommer ifrån är det jättestor skillnad på män och kvinnor. Männen har väldigt mycket makt över kvinnorna och kvinnorna får inte göra någonting utan sina män. Men i Sverige känner jag att det inte är samma sak. Här är män och kvinnor lika. Eller?” Jag berättade för honom att det inte går att jämföra Sverige och Iran på det sättet men att det finns skillnader mellan män och kvinnor även här. Till exempel får män högre lön än kvinnor. Då sa han: ”Jaha. Det visste jag inte! Men då får du fixa det då. För så ska det ju inte vara!” Jag förstod ganska snabbt att en kamp inte utesluter en annan. Bara för att jag kämpar för feminismen så betyder inte det att jag inte kämpar för exempelvis asylrätten. Jag skulle snarare säga att det var tvärtom. Feminismen handlar om jämlikhet mellan människor. Asylrätten handlar om jämlikhet mellan människor. Det handlar om alla människors rätt till mänskliga rättigheter, frihet och rätten och makten att få bestämma över sitt eget liv.

Det var länge sedan jag förstod att en skall ta det media rapporterar med en, eller snarare flera, nypor salt. Migrationsverkets presschef gjorde ett uttalande den 5 augusti där han förklarade att Sverige inte skickar några flyktingar till Afghanistan, men det är inte sant. Masoud, en av eldsjälarna bakom asylstafetten, fick avsluta vandringen i förtid eftersom att han blev deporterad till Afghanistan, närmare bestämt Kabul, där han aldrig befunnit sig tidigare. Där han knappt känner någon. Han har ingenting där att komma till. Han har ingenting där att göra. I Sverige har han bott i sju år. Det är här han har sitt liv. Det är här han har sina vänner. Och sin partner. Han har hjälpt många här. Han är viktig för många här. Tänker Migrationsverket någonsin på det när de skickar honom någonstans där han inte ska behöva vara? Inte många dagar efter asylstafetten händer det igen. Saman, en annan eldsjäl bakom asylstafetten, blir tagen av polisen och satt i förvar, med syftet att bli deporterad till Afghanistan. Ett förvar är värre än ett fängelse och där sitter människor som inte begått något annat brott än att de råkat varit födda i fel land. Sverige har fem förvar: i Flen, Gävle, Göteborg, Märsta och Åstorp. Där kan människor, som inte begått något brott, sitta i upp till ett år. Jag, och många med mig, vill att samtliga av dessa förvar rivs och begravs.

Asylstafetten har gett mig, och många andra, hopp. En bättre värld är möjlig. Tillsammans är vi starka. Tillsammans ska vi kämpa för att mänskliga rättigheter skall gälla alla och att rätten till liv inte skall vara förunnad bara ett fåtal. Vi skall kämpa mot rasismen. För mångfald. Mot inskränkthet. För öppenhet. Vi skall kämpa för att det vi lärde oss som barn, att ”Alla människor är lika mycket värda”, skall gälla i praktiken även nu när vi blivit större.

Det har nu gått tre veckor sedan asylstafetten tågade in i Stockholm, närmare bestämt medborgarplatsen, och höll tal för en stor skara människor, efter en vandring på 34 dagar och 73 mil. Även om vandringen är över, så tar kampen aldrig slut. Kampen fortsätter. Rasismen skall krossas. Den som flyr har inget val. Ingen människa är illegal.

/Matilda