Det här med jämställdhet verkar vara så himla svårt för folk att acceptera. Jämställdhet beskylls för att betyda ojämställdhet och feminism sägs vara manshat och bla bla. Men det är kanske inte så konstigt. Tragiskt nog. Människor verkar ju vara skitskraja för främmande saker, och jämställdhet är en av de sakerna. Tragiskt nog.


För nästan exakt 6 år sedan mottog läraren Gunilla Molloy ett pris för sitt banbrytande jämställdhetsarbete i skolan, som är ett skitbra exempel på hur ojämställdhet är så normalt för oss att något annat gör folk upprörda:

På 80-talet gjorde Gunilla Molloy ett experiment med sin klass när hon märkte att killarna fick mycket mer utrymme under lektionerna. Hon började ställa varannan fråga till killarna och varannan fråga till tjejerna i klassrummet. Det låter ju rättvist! Men det tyckte inte killarna. De blev upprörda över att tjejerna ”fick prata hela tiden” och blev sura både på läraren och på tjejerna, vilket tjejerna tyckte var jobbigt och därför inte heller var nöjda med denna likabehandling. 

Killarna började utveckla strategier för att ”behålla ordet” inom killgruppen. De passade frågor till varandra så att tjejerna ändå skulle få mindre utrymme. Men Gunilla fortsatte ställa lika många frågor till killarna och tjejerna, och till slut blev det normalt att tjejerna och killarna i klassen pratade lika mycket.

Det här är inget unikt för de här eleverna. De är, precis som vi andra, formade efter samhället de lever i. Vi är helt enkelt så invanda vid vårt ojämställda samhälle att ett jämställt samhälle – där män och kvinnor, killar och tjejer ges lika mycket makt och utrymme – inte bara skulle kännas helkonstigt, utan också orättvist.
Men experimentet visar också att vi kan vänja oss vid att ha ett rättvist, jämställt klassrum och helt säkert också ett jämställt, rättvist samhälle. Vi måste bara vara lite envisa!
//Malin