Jag vill få chansen att säga det till dig som ska börja din läsning och bär på ångesten i tysthet: det är inte är kört, det är inte försent och det är inte onödigt. Jag vill säga det till dig som kämpar: att varje anmälan räknas, dinanmälan räknas – trots att det känns hopplöst, omöjligt och ogenomförbart. Jag vill att du ska veta, vem du än är, att vi är många som står bakom dig, många som tror, hoppas och kämpar med dig. 
Främst vill jag att du minns: det kommer aldrig att vara ditt fel.

 En kvinna hittas bakbunden i sin lägenhet. Två män har tagit sig friheten att våldta henne för att sedan lämna henne just så – bakbunden – i inte mindre än fyra timmar. Kvinnan beskriver att hon fruktar för sitt liv, hon gör inte motstånd eftersom hon är rädd – något som är mycket vanligare vid en våldtäkt än människor verkar känna till. Tingsrätten dömer männen till tre år och sex månaders fängelse, de är tidigare dömda för bland annat grov misshandel och befinner sig i lägenheten för att köpa sex. Männen blir missnöjda, de upplever inte alls att detta är någon rättvis dom, enligt de själva har det köpta samlaget genomförts fullkomligt ”by the book”. Hovrätten anser inte heller att detta är en rättvis dom och männen frias helt eftersom kvinnans berättelse plötsligt saknar trovärdighet.

Vad är det då som ledde till ännu en friande dom i ett våldtäktsmål? Enligt hovrätten anses kvinnas trovärdighet låg till stor del på grund av att hon inte skrikit på hjälp. Hon har blivit våldtagen men skriker inte på hjälp – det gör väl alla som utsätts för en våldtäkt? Hon bor i ett flerfamiljshus, hon ligger bakbunden, våldtagen men skriker inte på hjälp. Hovrätten anser att detta innebär att männen inte gjort sig skyldiga till brott. Är ni med mig? Ser ni vad jag skriver? Kvinnan har inte agerat som man, enligt hovrätten, ska efter en våldtäkt. Kvinnan har agerat fel i sin ”blivit-våldtagen-roll” – därmed frias de misshandelsdömda, sexköpande förövarna från anklagelserna rörande våldtäkt.

 En man går in i en affär, fram till kassörskan. Det är inget konstigt alls, om inte mannen bett kassörskan om pengar och hotat med att skada henne om hon vägrar. Kassörskan blir chockad, gör som man ska – ger pengarna till mannen för att skydda sig själv och övriga personer i butiken. Mannen får pengarna, kassörskan sitter blixtstilla med blicken riktad rakt framåt i nästan en minut innan tårarna sakta börjar rinna.
Vad var det som precis hände?

En kollega larmar polisen som anländer till platsen. Hur mycket pengar fick han med sig, hur mycket är det som saknas? Kassörskan tvekar, hon är osäker, försöker att minnas ungefär hur mycket som funnits i kassan efter förra gången hon räknat. Några tusen kanske, kanske femtonhundra kronor?
Vad var det som precis hände? Har det hänt något alls i den här butiken? Har det begåtts ett brott?

Om kassörskan inte kan återge på öret hur mycket pengar mannen fick med sig, har det då skett ett brott?
Om hon inte trycker på larmknappen, något som alla kassörskor och kassörer vet att man ska vid ett rån, vad har då egentligen hänt? 
Om kassörskan blir rädd, chockad, förvirrad och ledsen –
om hon inte trycker på larmknappen – har hon då verkligen blivit utsatt för ett rån?

/Julia