OBSERVERA! TRIGGERVARNING; SEXUELLA TRAKASSERIER.
Följande historier är INTE våra stödsökandes. Tjejjouren håller som alltid fast vid bestämmelser kring sekretess gällande information som kommer från våra stödsökande.
Godkännande har inhämtats från berörda tjejer.


“Ett skämt ska vara kul för båda, annars är det inget skämt”.
Jag har ältat detta med fler barn på jobbet än jag kan räkna de sista åren.
Det är inte ett skämt att låsa in någon på toaletten så hen blir ledsen, bara för att du tycker det är kul.  De har ju svårt att förstå det där ibland – att det inte räcker att det är roligt för den ene för att det ska vara okej.
De är inte ensamma om att inte förstå det. Inte ens i närheten om ensamma.


“Om du bara var lite äldre så skulle jag ta dig direkt”. Det är på skoj. Roligt.

Han tar henne mellan benen när hon går förbi. Hon blir arg. 

“Men asså sorry! Jag skämta ju bara!”. 

Han lägger händerna runt hennes hals och trycker ner henne på rygg. Hon vet så väl att hon borde kämpa emot men hon kämpar inte, inte ens lite. Hon är rädd, hon vet inte längre vad hon kan vänta sig, nu när han plötsligt står där med händerna i ett strypgrepp runt halsen. Tårarna spränger fram när han rör hennes bröst. Hon känner sig inte tuff längre, inte stark längre – hon ger upp – för inget är som det borde och för en stund är hon nästan rädd för sitt liv. Han trodde inte att det gjorde något, det var ju faktiskt bara på skoj! Han gråter sina manstårar och hon tröstar, förlåter. Och hatar i smyg.

En klapp på rumpan. Ett skämt.


Han håller fast henne bakifrån. Släpper inte när hon ber och får en armbåge i magen. “Shit! Jag skoja ju bara!”


“Vill du smaka gumman?” hörs i tunnelbanan. Det var ett skämt. Roligt. Skoj. Har du ingen humor?!


“Woooow! Kolla hennes ass!”. “Nej men asså vi skoja bara lite!”


Hon är 14 år. Han 21. Det spelar egentligen inte roll, men så är faktum. Hon mår bra när han ger henne uppmärksamhet, hennes kropp duger – den kropp hon hatat så länge hon kan minnas. Han håller om henne, låter handen ömt smeka hennes rygg. Hon är pirrig, nervös och spänd och gör allt för att verka oberörd – världsvan. Hon vill gå men han stoppar henne, drar henne tillbaka till sängen och sätter sig gränsle med handlederna i ett stadigt grepp. Hon förstår. Det är allvar nu. Hon ber honom släppa. Ingen reaktion. “Men ärligt, släpp, jag vill inte”, rösten är ansträngd och hjärnan tänker flykt. Han skrattar. Skojar. Låter henne gå. Drar henne tillbaka. Skoj! Han skojar bara! Det är roligt! Hon har panik, rösten är vass när hon ber honom släppa. Han är så full av skoj idag, så jävla full av skoj. Han förstår inte att paniken kommer bo kvar, förstöra relationer i framtiden och kosta samhället tiotusentals kronor. Det är ett dyrt jävla skämt.

“Ta henne på brösten, asså man får det! haha, jag skoja bara… elleeer? hahaha”

”Bitter manshatare”, ”Ni har ju ingen humor”, ”Slappna av förfan”

Jag älskar skratt och skoj.
Jag älskar någon riktigt lyckligt lottad kille ibland men jag hatar de här skämten.
Skämten som ska hindra mig, skämten som känns obehagliga mot kroppen och själen. Skämten som skrämmer i stunden och får en att tänka till. Skämten som gör att jag inte ser en man i ögonen när jag är ensam. Skämten som tvingar mig att se arg ut, så ingen blir sugen på att skämta lite extra. Skämten som gör att någon ringer mig när jag är på väg hem ensam. Skämten som gör att jag får sällskap till tåget.
Risken att ett man kommer att skämta med mig är alldeles för stor för att ett obehindrat och fritt liv ska kunna vara en självklarhet.

“Inte alla män”-männen får gärna berätta hur jag ska veta, hur jag ska kunna urskilja en skämtare från en icke-skämtare. Så jag inte behöver vara rädd, det vill säga.

/Julia