För några dagar sedan kunde vi läsa om en blottare som har ofredat flera unga tjejer på pendeltågen mellan Märsta & Sollentuna.
Idag skriver Mitt i Sollentuna om de tafsningar som har skett på bussar i Sollentuna. Sara som har utsatts berättar i artikeln;
”– Jag sa nu räcker det, sätt dig nån annanstans. Men han höjde armarna och började se sig om i bussen som om jag var galen. Så jag skrek högt, han tafsade på mig. Men ingen reagerade.”
Att ingen har lyssnat på den som blir utsatt är ett stort problem; tystnaden kan upplevas som att ingen tror på dig.
När Indra är ute på skolor och pratar om det sexuella våldet som sker i vårt samhälle lyfter vi även sådana här saker. Att det sexuella våldet är inte bara övergreppen i sig, utan allt runt omkring som tillåter dem att ske. Skrattet som ok:ar det äckliga skämtet, vuxnas opålitlighet när unga ropar på hjälp, leken som tillåter tafsningar, tystnaden när någon för oväsen, tomheten när någon ber om backning, ifrågasättandena när någon call out the bullshit.
”Något som Sara reagerade starkt på var att när hon väl sa ifrån var det ingen som sa eller gjorde något.
– Det kändes nog faktiskt värre på något sätt. Då blir man medveten om hur utsatt man är. Då kändes det som att han fick de andra med sig och jag blev den galna kvinnan.”
Varje dag upplever barn och unga otrygghet i sin skolmiljö. Varannan dag blir någon tafsad på i lokaltrafiken. Hur kan vi bli bättre på att se och stötta varandra när något händer?
